Det säger norske danske pastorn Jon Knudsen i Aftonbladet. Tomtenissar är djävulens påfund. Och de som pyntar sina hem med nissar är inget annat än djävulsdyrkare. Hur hänger det då ihop med att vår jultomte fått en del av sin inspiration från Sankt Nicholas? Ett helgon utsänt av djävulen själv? Eller hur förklarar han det?

Vi är många djävulsdyrkare i det här landet. Vi håller med Bitten som tycker att pastorn i fråga har tomtar på loftet.

På bloggen Apg29 skriver Christer Åberg att vuxna bedrar sina barn när de lurar på dem att Tomten finns. Där tycker vi att Christer har FEL. Är det mer fel att låta barnen tro på en tomte än tro på Jesus eller på tandfén eller påskharen eller att Pippi Långstrump är starkast i världen? Låt barnen få höra alla sagor i hela världen och låt dem sedan själva ta ställning till om de är sanna eller inte.

Det skadar inte barnen utan ger dem en rik uppväxt och ett kreativt sinne. Vad som däremot skadar barn, tror vi, är om vi bestämmer vad dom ska tro på. Om vi hela tiden ger dem alla svar. Om vi inte själva låter dem fantisera och fundera och komma underfund med om det finns en tomte, en tandfé, Jesus eller vad det nu kan vara. Det är inte att bedra sina barn. Det är att visa dem respekt.

Julen är en tid för kärlek och värme, en tid som de flesta av oss ser fram emot med glädje. Vi har alla våra egna traditioner som gör julen till JUL, och vi är övertygade om att det finns plats för både Jesus och tomtar eller vad man nu kan tänkas vilja stoppa in i sitt julfirande. Det ena behöver inte utesluta det andra.