Marcus Birro, en mycket klok man, har tyvärr slutat blogga. Man kan alltid hoppas att hans blogguppehåll inte varar för evigt, men tillsvidare får man hålla till godo med hans gamla inlägg som ligger kvar på bloggen.

Så här vid Alla Helgons Dag passar det bra med en favorit i repris, När tanken på döden blir tröst, från januari i år.

Jag var över trettio innan jag insåg att det verklig livet, ni vet det som levs av sådana som er, så kallat vanligt folk, inte alls var en fuktig våt vante över munnen, utan istället en fridfull plats, en parkekringsficka från mörket, en plats värd att kämpa för. Jag har fått slita för att bli vanlig. Det andra tar för givet har jag varit nära att dö för. Och så tror jag det är för alla. Det finns ingen som får något gratis. Man vågar inte riktigt. Man är rädd för att misslyckas. Man är rädd för att ta steget ut i det där okända. Men det okända har inget vasst längs kanterna. Det är mjukt, lockande och varsamt att vistas där.