Elisabeth har en blogg med namnet "Carpe Diem", hon har även den påtvingade erfarenheten av hur det är att vara nära anhörig till någon som drabbas av Alzheimers sjukdom. I november 2005 fick hennes make diagnosen - under några år var Elisabeth hemma med honom men sedan en tid tilbaka bor han nu på ett särskilt boende.

Elisabeth, som inte ens fyllt 50 år ännu, lever alltså ett sådant liv som många av oss föreställer sig kanske kan inträffa när man själv och ens partner är i åttioårsåldern ungefär. Men sådan är alltså inte verkligheten - även personer "mitt i livet" kan drabbas.

I bloggen skriver Elisabeth öppet, varmt och vackert om sitt liv och om makens sjukdom. Om glädje - men även om ilska, sorg och frustration. Om hur det är att leva som ensam - men ändå ha någon. En tänkvärd och viktig blogg - kanska allra främst för den som just nu står i början av den resa som Elisabeth har varit med på de senaste åren.