Obama, USA´s nye president, hade inte lite press på sig inför gårdagens installationstal - förväntningarna var höga. Att talet skulle gå till historien som ett retorikens mästerverk var nästan förutbestämt.

Hur lever man upp till sådana förväntningar som de kring Obama? Kan det bli något annat än lite misslyckat - just för att förväntlingarna är för högt ställda? (Inte bara när det gäller talet - utan även när det gäller vad han kommer att kunna uträtta som president).

Obamas retoriska förmåga är ju hyllad av många, men detta hans mest lyckade framträdande? Åsikterna är delade. Aftonbladets läsare ger fem plus, medan retorikexperten Göran Hägg ger fyra - "imponerad men inte hänförd". En bloggare som verkar ha upplevt detta med att förväntningarna kanske var orimligt höga är Birgitta, som tycker att talet var ganska alldagligt. Piedestalen är nu borta anser hon - Obama är en "vanlig människa med ett ofattbart tungt uppdrag". Även i bloggen "Utsikt från höjden" kan man se dessa tankar - att Obama gjort bättre förr. Och att han nog gjorde klokt i att i talet försöka sänka de enorma förväntningarna. Även Matilda med bloggen "Livet och politiken" skriver om just detta med att Obama i viss mån försöker sänka förväntningarna.

Oavsett om talet var Obamas mest lyckade eller inte så var det, som Stina-Lee skriver, ett historiskt ögonblick. Och vi håller med Göran Hägg om att det som nog kommer att bli mest hågkommet är "när han berättade om sin far, som för 60 år sedan inte blev serverad på restauranger, men att hans son, Barack, nu är vald till president." Det är stort. Hudfärgen ska ju självklart inte ha något alls att göra med möjligheterna att få bli president - men de orden ger en tankeställare om att detta för inte länge sedan inte bara skulle ha varit en stor händelse - utan även en omöjlig händelse.

En tung börda vilar nu på Obamas axlar. Han är ju trots allt ingen överjordisk frälsare - utan bara en människa som oss andra. Vi hoppas att han lyckas bra med det uppdrag som ligger framför honom.