Hela hösten har man kunnat läsa i Storstadspojkens blogg om hur han ska försöka diciplinera sig och plugga mer. Det hela verkar nog inte ha gått riktigt så bra som han önskade vid terminens start - utan istället slutat med att han suttit 12 timmar per dygn veckan innan tentan.

För att råda bot på detta har Storstadspojken nu köpt en bok - "Få det gjort!". 

Vi hoppas han lyckas den här gången - men tvivlar på det. En gång "skjuta upp"-personlighetstyp, alltid "skjuta upp"-personlighetstyp är vår, genom egen erfarenhet, bittert förvärvade kunskap. Men det låter ju iallafall klokt att inte sätta nivån under terminen så högt som han verkar ha gjort - alldeles för ambitiösa projekt brukar ju ha en tendens att haverera.

Vi hoppas han slipper dygnet runt plugg inför tentan nu med nya boken. Det är inte roligt när tentan närmar sig och alla "jag gör det sen, det är gott om tid"-dagarna gör sig påminda. En vecka före tentan kommer tanken "Jag skulle vara beredd att betala 500 kr om det blev det betyg jag vill ha bara av sig själv". Några dagar senare "Jag skulle kunna ta en riktig magsjuka hela helgen - bara det blir det resultat jag vill ha". Kvällen innan tentan har fantasierna skenat iväg - då är ångesten stor, "varför pluggade jag inte mer i november" och man skulle kunna offra en lilltå för att klara det. Men alla dessa tankarna - som dessutom tar tid från akutpluggandet - är ju meningslösa. Vem skulle på riktigt offra sin tå? Och vilken lärare skulle ge ett bättre betyg till någon för att detta. Ingen. 

Men alla löften om att NU ska det bli annorlunda som man hinner lova vid tiden runt tentan försvinner tyvärr fort. Två veckor senare är våndorna förträngda och "jag gör det sen" är tillbaka. Tentan känns inte så viktig och är dessutom så avlägsen. Och allt börjar om igen.

Någon som känner igen sig?