Måste man ha varit i ett land för att vilja hjälpa dess svältande barn?
Tre inlägg i rad om samma person. Vi lovar att inte göra det till en vana. Men efter att ha läst Blondinbellas resonemang om fadderbarn så blir det så den här gången.
Blondinbella, som vi faktiskt annars ofta tycker har en hel del vettigt att säga, tror att man måste ha varit i landet i fråga för att vilja skänka pengar till ett fadderbarn. Detta för att man lättare kan relatera till det hela om det är ett land man besökt.
Blondinbella, om du någon gång får egna barn så kommer du att upptäcka att åtmistone då (om inte förr) så räcker det med ett fotografi eller en berättelse, vetskapen att andra barn exv svälter för att man ska vilja hjälpa. Upplev ditt nyfödda barns utsatthet och beroende av omvärldens välvilja och upptäck hur det skär i hjärtat att ens föreställa sig de fasor som andra, lika värnlösa små personer, upplever på andra håll. Då spelar det mindre roll om de utsatta barnen bor i Australien, ett land vi lätt kan relatera till, eller om de bor i Sudan.
Men till viss del har nog Blondinbella rätt - skulle det inträffa en stor svältkatastrof i Norge så blir nog svenskarnas vilja att hjälpa större än någonsin. Att kunna relatera till landet ökar säkert viljan att ge. Men bara att kunna relatera till hur det måste kännas att inte kunna ge sitt barn mat eller vatten, att höra det skrika av hunger för att tillslut tystna, det räcker långt det med.
Ja det var lite korttänkt av Bella faktiskt. Men jag tror inte hon menade riktigt att man bara vill ge till Australien. Hon tänkte nog bara inte efter =)
Bruden är ju blåst
Vi tror inte det handlar om blåst - eller för den delen elakhet. Snarare om okunnighet om andra livssituationer än hennes egen, kanske?
Förr eller senare ändrar hon sig säkert lite om den här frågan. :)
/Bloggtipsarna
det är ju sant. tsunamin är väl bevis om inget annat? och 11 september attacken.
Blondinbella har faktiskt rätt. Det är oftast bara om man kan relatera till något som man är villig att hjälpa. Som hon ovanför mig skriver, tsunamin är ett bra exempel. Det som uppmärksammades mest var svenskarna som var där. Eller det upproret i Thailand, när de ockuperat flygplatsen. De skrev i princip bara om svenskar som var fast där.
Eller om någon har haft cancer, eller om man har en nära anhörig som har/haft cancer, så börjar vissa starta insamlingar och liknande till Cancerfonden osv. Så hon har faktiskt rätt.
Ja att kunna relatera till landet ökar självklart viljan att ge. Det är nog naturligt?
Det vi reagerade på är att det för den skull skulle vara så att människor inte alls vill hjälpa personer (i detta fallet barn) som bor i länder som man inte har en relation till?
Vi tror att väldigt många människor även kan relatera till annat än just att landet liknar vårt eller att man besökt landet. Att se bilder på svältande barn till exempel väcker mog en medmänsklighet och empati hos många. En vilja att hjälpa, trots att barnet kanske kommer från ett land man knappt vet var det är. Om det inte vore på det sättet så skulle ju exv Darfurkrisen knappt genererat en enda välgörenhetskrona - för hur många svenskar har varit där?
Men självklart, hade Darfur legat i USA så skulle svenskarna ha skänkt mer än vad de gjort. Och skulle fadderbarnen varit behövande små norrmän så skulle nog ännu fler ha sådana. Men nu bor faddernarnen ofta i länder som vi inte kan relatera till - men ändå finns det många, många svenskar som bidrar med pengar till dem...som tur är.
Instinktivt känner jag att jag hellre skulle bidra till typ Afrika än USA eller Australien! Men det kanske bara är jag? Konstigt i så fall, jag har aldrig tänkt att jag är ensam om det här...
Anledningen till att jag aldrig skulle skänka pengar till någon organisation eller ha ett fadderbarn är ENBART för att jag tycker det är så osäkert om pengarna verkligen används. Intrycket jag har fått är att det mesta går åt till administrativa avgifter och sånt. Nej, jag har svårt för det där... Däremot skulle jag gärna åka ut och volontärarbeta, bygga upp en skola eller sjukhus någonstans där det behövs. Något sånt riktigt konkret.
Självklart har hon rätt i att människor (generellt) är mer benägna att hjälpa människor som bor i länder som de på något sätt kan relatera till. Man måste kanske inte nödvändigtvis ha varit där på semester, kanske man känner någon med anknytning till det landet, kanske talar man det språket eller så kan man relatera till landet för att det exponerats i media.
Det här trodde jag var ett välkänt fenomen, vi har diskuterat det i skolan. Men ja, det är som sagt en generalisering, vilket betyder att det inte alltid är så, men ofta.
