Ingen av oss vet hur lång tid vi kommer att få här på jorden. Vissa kommer att bli gråhåriga små tanter och farbröder som kanske får chansen att förgylla sin ålders höst med både barnbarn och barnbarnsbarn. Som kan blicka tillbaka på ett långt liv, kanske delat med en livspartner, ett liv där man fått se sina barn utvecklas och bli vuxna.

Andra har inte den turen. Sjukdomar och olyckshändelser tvingar mammor och pappor att lämna sina små barn att växa upp utan dem. Äkta makar tvingas se den gemensamma dröm de haft om "de sista ljuva åren" obönhörligen krossas till grus. Barn tvingas se en älskad förälder tyna bort och försvinna från dem.

Livet är inte rättvist.

Vimmelmamman sätter på ett innerligt och vackert sätt ord på de tankar vi alla nog kan drabbas av ibland - oavsett om vi är friska eller sjuka. Tankarna om vad som händer sen. När vi själva inte längre finns kvar. Hur kommer det att bli då för våra älskade? Och hur kommer det att bli med vår egen roll - kommer de som finns kvar att komma ihåg oss?

För Vimmelmamman har dessa tankar antagligen en aktualitet som vi som är friska är förskonade från. Det är ju absolut ingen självklarhet att just Vimmelmamman kommer att lämna in före någon av oss andra. Men att gå igenom den sjukdomsperiod som hon har gjort gör nog att funderingar som dessa blir så oerhört mycket starkare hos henne, liksom hos andra som drabbats av allvarlig sjukdom, än hos oss som ännu inte har "haft närkontakt med döden".

Imorgon får Vimmelmamman ett viktigt besked angående de sin sjukdom och framtid. Vi hoppas av hela våra hjärtan att beskedet blir positivt. Att det inte fanns några cancerceller i levern. Att hon får ett långt liv och att hon en vacker dag sitter med sin Threst på en solig veranda och håller ett litet barnbarn i sin famn. Och att hon under det liv som hon lever fram till dess sakta men säkert alltmer kan släppa tankarna på det otänkbara, dvs. att lämna livet innan man har levt det färdigt. Även om vi gissar att livet aldrig någonsin mer blir lika självklart som det varit för den som tvingats skåda döden på så pass nära håll som henne. På gott och ont. Men kanske just den bieffekten mest är "på gott"? Kanske de som upplevt svår sjukom efteråt tar tillvara sina dagar på jorden på ett annat sätt än än de gjorde före sjukdomen. Kanske på ett sätt som vi alla i viss mån borde anamma om vi kan. Som en annan cancerdrabbad kvinna skrivit i en kommentar hos Vimmelmamman:
 
"Konstigt att man ska nudda döden en smula för att kunna uppleva livet. Men fatta mig rätt, livet får en ny dimension..."