Alström och kärleken heter en alldeles underbar blogg. Det är Malin som skriver om sitt liv och sin familj, och främst handlar det om yngste sonen Hugo som har diagnosen Alströms syndrom. Det är en sällsynt, medfödd sjukdom som långsamt tar syn, hörsel och liv ifrån honom.

Malin skriver klokt och vackert, kärleksfullt och starkt, och när ni väl börjar läsa bloggen tror jag ni har svårt att sluta. Man fastnar i det vackra och välskrivna. Det blir tydligt att lyckan finns i nuet, i det lilla, och vad som egentligen betyder något här i livet.

"Sedan Hugo kom in i mitt liv har fågelsångens drill varit klarare, sorgens tårar tyngre och fler, traktorers brummande har blivit vacker musik, livet har blivit tydligare, djupen har blivit större och glädjen har i sin största enkelhet blivit fläckfri. Hugo har genom sitt varande i nuet öppnat dörrar för mig, dörrar till djupaste smärta och jublande glädje, dörrar som inte går att stänga och som jag endast då och då skulle vilja dra igen för att gläntandet blir lite för intensivt.

Kära ni, ana alltid en djup tacksamhet över det jag känner mig priviligierad att få uppleva. Att jag inte har något val ger mig ändå ett val att ge mig hän och uppleva i stället för att dra skygglapparna tätare kring ansiktet. Det ger mig också valet att dela med mig, inte för att det alla gånger är lätt men för att vi alla behöver bli bättre på att se det viktigaste i livet och stanna upp i denna hektiska snabba resultatinriktade värld där kärleken till medmänniskor har blivit osynligförklarad och där vi alla pumpas med ideal som handlar om att vi aldrig duger som de vi är.

Men vi duger gott. Du duger gott, vilken form du än må vara stöpt i. Och duger, det gör jag ockå."