Alla minns väl hur det var att vara tonåring. När allt är dramatiskt och stora känslor. Man hatar och älskar och vill dö, med samma passion. Småsaker förstoras upp till gigantiska, oöverkomliga problem. Det är svårt att veta hur man ska tolka Paulinas klagoinlägg från igår:

"& jag får inga pengar till en ny kamera och det enda min pappa tjatar om är den här j*vlaf*ttbloggen... Men hur fan ska jag kunna blogga utan kamera, utan internet när hans postorder brud ekupert datorn. Jo, och hur ska jag kunna blogga på heltid på en liten dator som är jätte seg med ett mobilt bredband som han använder på våran andra dator..  Vi har ingen mat hemma & min pappa vägrar att ge mig pengar eftersom jag "tjänar egna pengar nu".. Men hallå, jag är ju bara 15år jag får ju inte dricka eller röka för han. Jag får inte ens ha sex ? Så borde jag väll ändå få samma belopp varje månad som jag fick för tre månader sedan ? Herregud.. köp en kamera så bloggar jag då guddjÄvel"

I nästa inlägg medger hon att hon överdrev lite eftersom hennes pappa äger tre mataffärer, så visst finns det mat på bordet, men nog så tragiskt är det om hennes pappa verkligen säger sådär. Att han vägrar ge henne pengar för att hon tjänar egna nu. Det innebär ju att hennes pappa genom sitt agerande faktiskt uppmuntrar henne att blogga då hon tjänar pengar på det. Just när det gäller Paulina kanske bloggandet inte är något som bör uppmuntras, då det ibland går överstyr...