Victor - den starkaste stjärnan

Ibland slås man av hur grymt livet kan vara. Så orättvist eller kanske oförståelig och oförklarligt. Hur kan ett litet barn få drabbas av något sådant som en dödlig cancer?
Hur klarar man - som förälder till ett spädbarn - ett sådant besked utan att förgås? För att inte tala om hur det ska kännas i hjärtat att se sitt lilla barn behandlas med gifter. Gifter som kanske kan innebära ett fortsatt liv - men som samtidigt bryter ner och raserar även det friska. Och slutligen - hur är det möjligt att gå vidare när man vet att det är över? Att det inte finns något mer att göra. Annat än att försöka göra döden så fin och bra som möjligt. För sitt barn som ännu inte ens fyllt två år. Som borde få ägna sig åt att lära sig nya ord och utforska världen. Inte åt att dö.

Det är obegripligt. Men ändå så sker detta varje dag. Människor förlorar sina barn eller andra närstående. Och på något sätt går de vidare. Antagligen inte som den person de var innan, men de får ändå oftast ett bra liv - innehållande såväl skratt som tårar. Kroppen fungerar väl så - den hjälper oss kanske på något sätt att klara det man aldrig skulle kunna tro att man kan klara innan man ställts inför det.

Två personer som vet allt om detta är Victors föräldrar. De förlorade för en tid sedan sin son. Endast ett år och sju månader gammal förlorade han kampen mot den neuroblastom som han drabbats av. 
I bloggen "En blogg om Victor - den starkaste stjärnan" kan man läsa om tiden då Victor var sjuk. Om behandlingar och sorg. Om en kamp för livet men även en kamp mot myndigheters beslut. Men även om glimtar av glädje mitt i det svarta - om stunder då Victor fått lämna sjukhuset för korta besök i den värld där han borde fått vistas. Och nu, när Victor lämnat dem, om hur man klarar av det liv som sedan finns kvar.

Läs bloggen. Och skänk en slant till Victors egen insamling. Så att forkningen kan gå framåt och fler sjuka barn kan få stanna hos sina föräldrar.

"Vår Victor. Vår lilla, starka underbara Victor. Jag kunde aldrig i mina vildaste fantasier eller i mina hemskaste mardrömmar kunnat tänka mig vad som skulle drabba vår familj. Nästan ett halvår har gått... Ett halvår fyllt av ångest, smärta och tårar, men även utav skratt, kärlek och värme."


Kommentarer
Postat av: Nattis

Fruktansvärt! TAck för tipset! Det är såna här tips ni är grymt bra på!

2009-07-31 @ 15:46:52
URL: http://www.metrobloggen.se/Natthemligheter
Postat av: Janina - Modellen som skiter i alla måsten

Det är fruktansvärt att behöva gå igenom något sånt här, både när det gäller ens föräldrar och barn. Jag skrev faktiskt ett inlägg om just hur det kan kännas igår och bad folk att tänka på cancerfonden. Utan dem kommer vi inte längre än så här, då kommer det fortsätta att hända år efter år efter år. Eftersom min pappa gick bort i cancer den 10 november 2006 så har jag satt just den 10 november i år som slutdatum för min insamling. Jag hoppas och tror att folk kommer skänka pengar, men tyvärr är folk själviska. De köper hellre en öl på krogen för 50kr än skänker en 50lapp till forskning som kan rädda liv =/



Ni hittar inlägget här för övrigt:



http://janinanaslund.blogg.se/2009/july/ett-liv-utan-dem-man-alskar.html#comment



Det vore jätte gulligt om ni ville tipsa folk om insamlingen så att iaf NÅGON kanske ger en 50 lapp =/ Det är ju alltid något så! :)

2009-07-31 @ 21:26:47
URL: http://janinanaslund.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Bloggtoppen.se
RSS 2.0