Honungspojken har liksom  den älskade barnboksfiguren Nalle Puh en mycket liten hjärna. Liksom Nalle Puh är han även högt älskad av sin omgivning. I bloggen "Honungspojken" skriver hans mamma om livet med ett mycket svårt handikappat barn - ett barn som sannolikt inte kommer att få uppleva sin 18-årsdag. Hon skriver bra. Hon skriver vackert och känslosamt och man kan inte låta bli att läsa den gripande bloggen från början.

Där kan man läsa om den första ljuva tiden. Tiden med en nyfödd liten bebis. Tiden av förväntan på det som framtiden hade att erbjuda - att få följa sitt älskade barns framsteg och utveckling. Där kan man även läsa om det som smärtar mest. Om hur det är att få ett besked som raserar ens värld. Och om att sakta ta steg för steg mot den verklighet som man därefter har att leva i. Och på något sätt hitta ett sätt att själv överleva - och finna någon form av ro

Och man kan läsa om enorm kärlek. Kärlek kantad av sorg och vanmakt. Men även lycka. Med det ständigt bakomliggande - varför?

Vi undrar liksom Honungspojkens mamma - hur kan livet få vara så grymt, så orättvist...?