Marcus Birro, en mycket klok man, har tyvärr slutat blogga. Man kan alltid hoppas att hans blogguppehåll inte varar för evigt, men tillsvidare får man hålla till godo med hans gamla inlägg som ligger kvar på bloggen.

Så här vid Alla Helgons Dag passar det bra med en favorit i repris, När tanken på döden blir tröst, från januari i år.

Jag var över trettio innan jag insåg att det verklig livet, ni vet det som levs av sådana som er, så kallat vanligt folk, inte alls var en fuktig våt vante över munnen, utan istället en fridfull plats, en parkekringsficka från mörket, en plats värd att kämpa för. Jag har fått slita för att bli vanlig. Det andra tar för givet har jag varit nära att dö för. Och så tror jag det är för alla. Det finns ingen som får något gratis. Man vågar inte riktigt. Man är rädd för att misslyckas. Man är rädd för att ta steget ut i det där okända. Men det okända har inget vasst längs kanterna. Det är mjukt, lockande och varsamt att vistas där.

Eller nja inte riktigt, men nästan kanske. I alla fall är hon en mycket klok kvinna som skriver så träffande och smarta inlägg i sin blogg. Som det här inlägget från tidigare i höstas, om mama-hetsen att visa upp sina perfekta barn och att det är på ungarnas villkor och att ungarna tycker det är kul och bla-bla. Men ha.

"För det är inte bara 100 procent på skoj för mamman. Det ska liksom ändå visas upp bara lite. Det ska bli rätt bild, på rätt kläder, för att visa väninnorna och alla andra så att dom blir lite, bara liiite avundsjuka på hur man själv får till det."

"Och vi som hatade innebandyn då? De killar som inte orkade med hela hö-hö-hö-mentaliteten i omklädningsrummen?
Eller de flickor som vet att de aldrig kommer publicera bilder på sig själva i "dagens outfit" på nån blogg.
Vad gör vi med dem?"

Utdrag från ett otroligt bra och tänkvärt inlägg från Silverfiskens blogg "Ett liv i exil" som handlar om att växa upp och det utanförskap man kan känna som tonåring. Läs hela inlägget för det är så mitt i prick!