Johanna Trenck har gjort en jämförelse mellan å ena sidan svenska och norska affärsmän och utländska affärsmän från stora städer som Paris, Cannes, Bryssel, Miami, N.Y etc.

Hon menar att de världsvana männen håller uppe dörrar, drar ut stolar, bär alla väskor, betalar för middag och tar för givet att det är dom som betalar större delen eller hela av huset, bilen, resorna, maten etc.

De svenska männen gör inte detta, de håller inte upp dörrar eller drar ut stolar, de bär sina egna väskor, betalar för sin egen mat och tar för givet att flickvännen/frun ska betala hälften av huset, bilen, resorna, maten etc.

Fast de världsvana svenska och norska männen som spenderat tid utomlands och bott i andra länder beter sig inte så, utan de beter sig som de internationella männen.

I Johannas värld kanske det är fel eftersom hon uppenbarligen vill (behöver?) att någon betalar för henne, men det finns otroligt många tjejer som hellre är med och bidrar. Sverige och Norge är länder där jämställdheten kommit långt, och det visar sig genom att kvinnor själva tjänar sina egna pengar, vill bidra till hushållet, och männen förväntar sig också att man delar på inkomster och utgifter. Det är väl inget dåligt med det?

Pratar vi om snuskigt rika utländska affärsmän har dom större betalningsförmåga än en vanlig svensk affärsman, men vad är det som säger att dom ska betala allt för det? Om dom träffar en tjej utan pengar är ju en sak, men om den snuskigt rika affärsmannen träffar en snuskigt rik affärskvinna? Ska han fortfarande betala mest bara för att han är man?

Sen vad gäller biten med att bära väskor så har vi nog inte stött på särskilt många svenska män som låter sina fruar kånka det tyngsta? Hålla upp dörrar känns väl lite förlegat att mannen ska springa före och hålla på med sånt? Den som kommer först till dörren håller väl upp den för den som kommer efter? Eller är det kanske meningen att kvinnan ska gå två steg bakom mannen? Är kvinnan ett barn som behöver tas om hand och försörjas?