Alla minns väl hur det var att vara tonåring. När allt är dramatiskt och stora känslor. Man hatar och älskar och vill dö, med samma passion. Småsaker förstoras upp till gigantiska, oöverkomliga problem. Det är svårt att veta hur man ska tolka Paulinas klagoinlägg från igår:

"& jag får inga pengar till en ny kamera och det enda min pappa tjatar om är den här j*vlaf*ttbloggen... Men hur fan ska jag kunna blogga utan kamera, utan internet när hans postorder brud ekupert datorn. Jo, och hur ska jag kunna blogga på heltid på en liten dator som är jätte seg med ett mobilt bredband som han använder på våran andra dator..  Vi har ingen mat hemma & min pappa vägrar att ge mig pengar eftersom jag "tjänar egna pengar nu".. Men hallå, jag är ju bara 15år jag får ju inte dricka eller röka för han. Jag får inte ens ha sex ? Så borde jag väll ändå få samma belopp varje månad som jag fick för tre månader sedan ? Herregud.. köp en kamera så bloggar jag då guddjÄvel"

I nästa inlägg medger hon att hon överdrev lite eftersom hennes pappa äger tre mataffärer, så visst finns det mat på bordet, men nog så tragiskt är det om hennes pappa verkligen säger sådär. Att han vägrar ge henne pengar för att hon tjänar egna nu. Det innebär ju att hennes pappa genom sitt agerande faktiskt uppmuntrar henne att blogga då hon tjänar pengar på det. Just när det gäller Paulina kanske bloggandet inte är något som bör uppmuntras, då det ibland går överstyr...

Då var danshyllningen till Michael Jackson genomförd och filmer börjar läggas upp på olika bloggar, så bland annat hos Popjunkien.

Vi tycker de lyckades riktigt bra, det blev många deltagare, synkad dans och ett maffigt intryck. Kolla in resultatet här.

Kanske man hade önskat att det inte stod en stor publik och inväntade dansen redan innan den började. Och kanske dansarna hade kunnat vara lite mer utspridda i inledningen till den dans som genomfördes på Sergels torg, men det är petitesser. Hatten av för Bounce och alla andra som deltog i denna hyllning.

Vi säger det igen. Tänk om Michael Jacksom hade fått uppleva all denna kärlek och dessa hyllningar för några månader sedan istället för nu när han är död.

Som Anders Nunstedt så träffande skrivit i Expressen: "Underligt nog är dagarna efter hans död en slags comeback. Hans musik har fått upprättelse, hans karriär har fått den respekt den förtjänar. Människor världen över har valt att minnas artisten Michael Jackson. Ingen självklarhet med tanke på alla frågetecken och skandaler som kantat hans liv. Döden var ett högt pris att betala, men i dag tror jag att han ler i sin himmel."

Alex Schulman virrar till det i sin nya pappablogg. Han skriver om hur han måste skydda Charlie från alla faror som finns, hur hon, medan hon sover, är en hårsmån från döden och han måste stånga bort alla farorna. Men ömsom kallar han henne hon och ömsom han.

"Och så lägger sig lugnet i sängen där hemma. Här kan ingen angripa oss. Här är han skyddad. Så börjar han plötsligt sluta andas. Det ser ut så i alla fall. HERREGUD, han andas inte och jag kryper nära och trycker örat mot hennes lilla mun, men det hörs fan ingenting, så jag puttar till henne och säger CHARLIE och då vaknar hon och ser sur ut."

Ligger det någon tanke bakom, eller är han bara förvirrad? Förespråkar han könsneutralitet? Är det kanske så att han är allt för inspirerad av Marcus Birros alla kärlekshyllningar till sin son, så att det slinker med några han här och där. Han kanske rent av tror att han är Birro? Vad tror ni?

Storstadspojken skriver ömsint om sin längtan efter Blondinbella. En och en halv vecka till de ses. Han räknar dagarna.

Blondinbella skriver om sin längtan efter sin "nya roomie". Maria ska nämligen bo med henne de närmaste en och en halv veckorna. På schemat står party och powerwalks.

Säkerligen längtar båda två efter varandra även om de beskriver sin vardag lite olika i just dessa två inlägg. En annan sak som är ganska säker är att Storstadspojken nog plockar en hel del pluspoäng hos sina kvinnliga läsare med inlägg som detta. Om paret någon gång separerar har han garanterat en hel del villiga efterträdare till Blondinbellas plats.

Liksom Blondinbella tittade vi på Michael Jacksons minnesceremoni igår. Och även våra tårar sprutade.

Vad sorgligt det var, speciellt dotterns "tal". Och vilka hyllningar Michael fick. Är det inte typiskt att det blir så när någon väl har dött - då flockas människor som vill hylla den döde. Människor som kanske inte alls fanns som stöd för personen när han levde och hade behövt höra en del uppmuntrande ord.

Michael Jacksom har säkerligen haft det ganska tungt de senaste 10-20 åren. Om han redan under dessa år hade fått höra allt det fina som sades om honom igår (inte bara om honom som musiker utan även någon sorts världsräddare) så hade han kanske mått bättre än gjorde? Kanske hade han då sovit bättre på nätterna? Medicinerat mindre?

Varit i livet idag?

Tänk på det. Man vet aldrig när livet är slut. Passa på att ge komplimanger och visa kärlek. Varje dag. För ibland visar sig  imorgon vara för sent...

Juristdrömmarna verkar vara lagda på is för Blondinbella, nu funderar hon på att söka in på Berghs och gå en utbildning som bedrivs både i Stockholm och Sydney. Vi antar att det är någon av bachelorutbildningarna hon funderar på?

Kul och spännande med Australien! Och framför allt en mycket nyttig erfarenhet.

Även i Pernilla Wahlgrens blogg skrivs det elakheter i kommentarsfälten, men den här gången är det inte riktat mot bloggerskan utan mot hennes fans. De som troget följt henne sedan hon slog igenom och samlar bilder och tidningsklipp. Det får Pernilla att ryta ifrån och ta dem i försvar.

Självklart är kränkade kommentarer inte acceptabelt någonstans, men det är ju ännu värre när man ger sig på en icke-offentlig person som dessutom inte gjort något fel - annat än gilla Pernilla.

För att avsluta med något roligare, det finns något annat som får en att höja på ögonbrynen i Pernillas blogg. Pernilla och Carola på båttur i skärgården tillsammans, med Carola som kapten. Lite kul och oväntat att dom umgås så?

I slutet på juli slutar Carolina Gynning att blogga på stureplan.se. En av orsakerna är de påhopp hon fått via sina kommentarer.

- Jag kommer att sluta i vilket fall. Jag var färdig med Stureplan.se. Men jag får se om jag gör som Marcus Birro och lägger ner bloggandet helt.

Om det blir en fortsättning någon annanstans återstår att se. Vi tror nog att Carolina bloggar vidare, hon tycker nog för mycket om den uppskattning hon får för att sluta helt, men kanske hon gör det med lite bättre kontroll över sitt kommentarsfält.

Hos Vimmelmamman är vi vana att se uteslutande snälla, fina och uppmuntrande kommentarer. Så har det varit länge. Fram till när hon omedvetet råkade snudda vid ett ämne som alla har åsikter om, som många anser sig ha rätt att alltid tycka till om, som det finns väldigt många starka åsikter om. Vad tror ni det var för ämne?

Främlingsfientlighet? Genmanipulerade grödor? Dödsstraffets vara eller icke vara? Tortyr av fångar? Pedofili?

Nej, nej... inget sånt. Något nästan ännu viktigare och "hetare", nämligen barnuppfostran. I Vimmelmammans fall - när bör ett barn sluta med blöja och napp?

Häromdagen publicerade Vimmelmamman ett inlägg innehållande en bild på hennes söta son. Sovandes. MED BLÖJA OCH NAPP! Kan ni tänka er?!?

Ramaskriet var snabbt igång bland kommentarerna och Vimmelmamman har nu förklarat varför det ser ut på detta vis i just deras familj.

Ska det vara så? Varför är det så otroligt ok att tycka till och ha starka (ofta fördömande) åsikter just när det gäller hur andra väljer att uppfostra sina barn? 

Måtta med allt och lite sunt förnuft så blir det nog folk även av ungar som har blöja lite längre tid än snittet. Liksom det blir det av de ungar vars föräldrar ser till att allt sker i rätt ordning och på rätt tid.

Social kontroll är bra. Inga barn ska till exempel behöva misshandlas i sina hem framför en blundande omvärld. Men någonstans går gränsen för när det blir frågan om ett överdrivet tyckande i frågor som inte rör andra än barnets familj. Vissa frågor passar bättre under kategorin "Familjens eget fria val" än andra...

Apropå tatuerade pensionärskroppar som vi skrev om nedan, så ägnar Trettioplus en del av sin sommar åt att spana in märkliga tatueringar. "Bon Jovi for life" i nacken på en medelålders kvinna till exempel... Fast det är ju förstås ett bra ställe om man vill att tatueringen ska hålla stilen länge, där blir inte huden så slapp och sladdrig och förändrad kanske.

Bland kommentarerna finns också en del skräckexempel: "Idag såg jag även en tjej med texten "Know you'r rights" tatuerad i nacken. "Know your english" skulle jag vilja säga."

Man får nog konstatera att de udda fåglarna på äldreboenden i framtiden är de som sitter där med helt otatuerade kroppar.

Är det så det kommer att se ut på våra servicehus och långvårdsavdelningar om sisådär 40 år? Att var generation har sina speciella kännetecken är tydligt - så även när de blir pensionärer. Idag har Peter Karyd skrivit ett roligt och tänkvärt inlägg om hur 70-talisterna kan komma att bli som pensionärer. Bland annat tar han upp 70-talisternas alla tatueringar.

"Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot att följa, och vara delaktig i, 70-talisternas framfart mot pensionen. 2009 är året då många tatuerade pensionärer antingen är gamla ärrade sjömän eller herrarna på bänken med en flaska i handen. Tatueringarna i denna grupp består för det mesta av ankare och en och annan sjöjungfru. Det var ett tufft släkte som tatuerade sig för 50-60 år sedan. Annat är det med pensionärerna 2040. Tatueringarna tillhör inte längre bara tuffingarna utan även "fina flickan" och mjukiskillen. Gemensamt i gruppen är att taggtråd och tribal över biceps och något porrigt meddelande i svanken dominerar motiven. Kommer man verkligen tycka att Therese Alshammar är en "Diva" 2040 som hennes svanktatuering visar, när I:et och V:et måste aktas när rumpan ska torkas av vårdpersonalen. Kanske kommer Gynnings svanktatuering "Angel" vara den enda som är trovärdig då hon gammal och gänglig kommer vandra runt nattetid på Ibizas stränder i vita kläder."

Läs resten av Peters läsvärda inlägg i hans blogg.

Hur tror ni att 70-talisterna blir som pensionärer?

Josefine Sundström berättar att Alex och Amanda blivit föräldrar i går, vid fem-tiden föddes lilla Charlie. Alex själv har inte uppdaterat sin blogg, men vi misstänker att den stolte fadern snart lägger ut de första bilderna där.

Alex Schulman, (som gått från 1000apor till kulturdebatt på DN), skriver idag om den onödiga bloggen och sågar den svenska bloggvärlden jäms med fotknölarna.

"Den svenska bloggarenan består av en liten grupp unga tjejer. Dessa tjejer skriver om mode eller andra saker som är ointressanta för den absoluta majoriteten av svenska folket, varför de allra flesta också väljer att avstå från att läsa dem."

"De traditionella medierna trippar på tå runt bloggosfären. De lägger sig på rygg och visar strupen. I rädsla för att stöta sig säger ingen sanningen - att den svenska bloggosfären både är rakt igenom ointressant och fullständigt betydelselös."

Ointressant och fullständigt betydelselös får stå för Alex Schulman. Men man kan ju inte direkt påstå att han själv på något sätt bidragit till att "höja standarden" bland bloggarna?

Det som är intressant är att bloggvärlden i USA ser helt annorlunda ut. Mark Penn, känd pr-strateg och opinionsundersökare, skrev i våras en debattartikel i Wall Street Journal där man kan läsa att bloggare är det nya yrket. Det finns nästan lika många som försörjer sig genom sitt bloggande som det finns advokater. Det finns fler yrkesbloggare än det finns programmerare eller brandmän. De flesta är extremt välutbildade. Tre av fyra har collegeutbildning. De flesta är vita män med inkomster över genomsnittet.

Onekligen annorlunda än de mest populära bloggarna i Sverige. Svenska bloggar kanske är ointressanta för Alex Schulman, men inte ointressanta för alla. Är det inte också härligt att det finns ett utrymme någonstans för (främst) unga tjejer att synas och höras? Känner sig gubbarna hotade?

Marie Plosjö har berättat både i en artikel på Newsmill och nu även i Aftonbladet Klick om att hon som 18-åring blev våldtagen, men varken orkade eller vågade anmäla. Flera år senare anmälde hon ett annat sexuellt övergrepp, och även fast det aldrig ledde till åtal, så ledde det till att hon kunde förlåta sig själv och inse att det som hände inte var hennes fel.

Med sin berättelse vill hon uppmana andra tjejer som hamnar i liknande situationer att våga anmäla. Hon har fått många uppskattande mail och kommentarer från folk som tackar för att hon berättar sin historia, men hon får också en del både negativ respons från sådana som inte tror på henne.

Marie publicerar ett av de mailen på sin blogg, från en tjej som skriver att hon själv blivit våldtagen och ifrågasätter Maries berättelse. Hon menar på att Marie är en lögnare, att man inte viker ut sig som hon gör om man blivit våldtagen, att man springer ifrån en våldtäktsman, att man inte går och ältar sin historia i 12 år innan man vågar berätta, att man håller det inom familjen och att det är hon som våldtar killens liv genom att berätta först nu.

Tyvärr är sådana åsikter inget unikt, och det är nog en bidragande orsak till att tjejer lägger skulden på sig själva och skäms, hittar på ursäkter för det som hände, och försöker förtränga. Orkar inte berätta, och vågar inte anmäla av rädsla för att inte bli trodda. Våga berätta. Håll det inte inom dig, du har inget att skämmas för, för det är inte ditt fel.

Och det är inte bara vi som tar det lite lugnt på bloggfronten i sommarvärmen.

Vi håller med Klaus på The Critics - sommaren är kort här i landet. Så passa på att njuta av den! (Och fortsätt gärna titta in hos oss också förstås, för även om vi inte skriver för högtryck de närmaste veckorna så törs vi utlova en stilla bris iallfall).

Och som sagt - vi är redan en bit in i juli. Så ta till vara sommaren.

Förr brukade det lite (kanske lite fördomsfullt) skämtas om de japanska turisterna som springer runt på stan med kameran i högsta beredskap. Som fotograferar allt som kommer i deras väg.

Håller dessa nu på att konkurreras ut av bloggarna? Hur vanligt var det för 5-10 år sedan att man såg en restauranggäst fotografera maten på tallriken? Inte så vanligt. Numera händer det nog däremot ganska ofta då bilder ska tas till olika bloggar. Och det är inte bara maten som dokumenteras utan alla möjliga mer eller mindre vardagliga företeelser och föremål.

Jag som skriver detta har en privat blogg av "dagbokstyp" och har, liksom Bambi gjorde idag när hon reste till Mammablogg-galan, ibland funderat på vad min omgivning måste tycka det ser lustigt ut då jag ibland fotograferat till synes meningslösa saker med mobilen.

Har ni sett till många "bloggfotografer"? Är de på gång att konkurrera ut turisterna när det gäller att fotografera knasiga och meningslösa saker?

Graviditeten verkar göra Linda Rosing gott, hon ser riktigt lycklig ut på alla bilder nu för tiden. Annat var det tidigare i vintras, då såg hon så tom och frånvarande ut på alla bilder. Ni minns väl födelsedagsfesten för att ta ett konkret exempel.

Hoppas verkligen att hennes lycka håller i sig.

Towa säger hejdå till bloggen för ett tag, hon ska åka iväg och jobba i Västindien - Cuba, Haiti, Barbados, Bahamas, Jamaica.

"Det kommer att bl intensivt men ett erbjudande jag inte kan tacka nej till."

Hon avslöjar inte närmare vad det handlar om eller hur länge hon blir borta, men hon kommer försöka att uppdatera lite då och då. Det låter härligt med Västindien i alla fall, men det återstår att se om de är redo för Towa där borta.